Det är nästan svårt att föreställa sig. Att ett brott som begicks för tjugo år sedan, kanske trettio, plötsligt kan lösas med hjälp av en kusin som lämnat sitt DNA till en släktforskningssajt för att spåra sina rötter. Tekniken låter som något från en science fiction-film, men den är här nu – och från den första juli i år får svensk polis officiellt använda den.
DNA-baserad släktforskning representerar kanske den mest revolutionerande utvecklingen inom brottsutredning sedan fingeravtryck infördes för över hundra år sedan. Men samtidigt väcker den frågor som vi knappt har börjat fundera över. Vad händer med integriteten? Vilka rättigheter har de som aldrig själva valt att dela sitt DNA, men ändå kan identifieras genom en släkting?
Principen är egentligen ganska enkel, även om den praktiska tillämpningen är betydligt mer komplex. När polisen har DNA från en brottsplats men inte kan matcha det mot någon i de traditionella registren, kan de nu jämföra det med offentliga släktforskningsdatabaser. Genom att hitta partiella matchningar – kanske en tredje- eller fjärdegraduds släkting – kan forskare bygga upp släktträd och steg för steg närma sig den sannolika gärningsmannen.
Det låter kanske förhållandevis enkelt, men processen är faktiskt ganska komplicerad. Genealoger måste kombinera DNA-matchningar med traditionell släktforskning, gå igenom kyrkoböcker, folkräkningar och andra historiska dokument. Ibland kan det ta månader att kartlägga en familjehistoria tillräckligt noggrant för att peka ut en misstänkt.
Och här kommer vi till något som är lite... märkligt, kanske. För den här metoden fungerar bara eftersom vanliga människor frivilligt delar sitt DNA. Folk som bara vill veta var deras förfäder kom ifrån, eller om de har några okända halvsyskon. De hade förmodligen ingen aning om att deras nyfikenhet på familjehistorien skulle kunna bidra till att lösa brott.
Det kanske mest kända exemplet på tekniken i Sverige är dubbelmordet i Linköping 2004. Åttaåriga Mohammed och åtta-åriga Saga knivhöggs till döds en oktoberdag, och fallet grep tag i hela landet. Trots omfattande utredningar låg fallet på is i sexton år.
Sedan, 2020, kom genombrottet. Genom DNA-baserad släktforskning kunde polisen identifiera Daniel Nyqvist som gärningsman. Han hade redan avlidit, men tekniken gav äntligen familjerarna svar på vad som hänt deras barn. Det är svårt att överskatta vad det betydde – både för de drabbade familjerna och för det svenska rättsväsendet.
Men det här fallet illustrerar också något annat. Nyqvist själv hade aldrig lämnat sitt DNA till någon databas. Det var släktingar som gjort det, troligen utan att ens tänka på möjligheten att det kunde kopplas till ett brott. Man kan undra hur de känner sig idag, vetandes att deras oskyldiga intresse för släktforskning ledde till att en mördare identifierades.
Från första juli i år får svenska polisen officiellt använda den här tekniken, men bara för utredning av grova brott. Mord, våldtäkter, grovt rån – de allvarligaste brotten där samhällets intresse av att hitta gärningsmannen väger tungt.
De nya reglerna innebär specifikt att:
Det är en viktig avgränsning. Tekniken kommer inte att användas för mindre brott, och det finns strikta regler för hur den får tillämpas. Polisen kan inte bara börja köra DNA-profiler från vilka brott som helst mot släktforskningsdatabaser. Åtminstone inte officiellt.
Men reglerna är ändå... lite luddiga kanske. Vad räknas som ett tillräckligt grovt brott? Och vad händer om tekniken utvecklas så att det blir billigare och enklare att använda? Det finns något nästan obönhörligt över utvecklingen av övervakningsteknologi – den som finns tenderar att användas, oavsett ursprungliga intentioner.
Sverige har hundratals olösta fall av allvarlig brottslighet. Mord, våldtäkter och andra våldsbrott där bevisningen inte räckt till för åtal, eller där gärningsmannen aldrig kunnat identifieras. För många av dessa fall finns DNA-spår bevarade, och här ligger den stora potentialen.
Familjer som levt i ovisshet i årtionden kan äntligen få svar. Rättvisa som länge uteblivit kan slutligen skipas. Det är lätt att förstå varför många ser tekniken som en välsignelse.
Ta till exempel våldtäkter. Många av dessa brott begås av någon som offret inte känner, och utan vittnen eller andra spår kan de vara nästan omöjliga att lösa med traditionella metoder. Men med DNA-släktforskning kan även gamla fall få en andra chans.
Det finns något nästan poetiskt över tanken att gärningspersoner som trodde att de kommit undan efter många år plötsligt kan identifieras genom teknologi som inte ens existerade när brottet begicks. Tiden arbetar inte längre till förmån för dem som begår brott – den arbetar istället för rättvisan.
Men det här är också där det blir komplicerat. För vem har egentligen gett polisen tillstånd att använda sitt DNA på det här sättet?
När någon skickar ett salivprov till en släktforskningssajt så är det för att få veta mer om sina förfäder, inte för att hjälpa polisen lösa brott. Visst, många av tjänsterna har numera policyer som nämner möjligheten att data kan användas i brottsutredningar, men hur många läser verkligen det finstilta?
Och än mer problematiskt – vad säger du till någon vars bror eller kusin lämnat DNA som ledde till att just du identifierades som misstänkt för ett brott? Du själv har aldrig gett ditt samtycke till att ditt genetiska material skulle användas på det här sättet, men genom familjeband blir du ändå exponerad.
Det är en form av skuld genom association som känns... obekväm. Inte juridiskt, kanske, men etiskt. Vi har helt plötsligt skapat ett system där dina släktingars val kan få enorma konsekvenser för dig, även om du själv aldrig fattat några beslut om att dela ditt DNA.
Tekniken kommer bara att bli bättre. Databaserna växer för varje dag som fler människor testar sitt DNA av nyfikenhet på sitt ursprung. Analysmetoderna blir mer sofistikerade. Vad som idag kräver månader av arbete kan komma att göras på veckor, eller kanske dagar.
För den som är intresserad av svenska kalla fall finns resurser som Kalla Fall Sverige, där man kan följa utvecklingen inom området och läsa om olösta brott som kanske snart får sina lösningar tack vare ny teknik.
Det finns forskare som tror att vi inom några år kommer att kunna lösa i princip vilket brott som helst där det finns DNA-spår, så länge gärningsmannen har även avlägsna släktingar i databaserna. Och med tanke på hur snabbt dessa databaser växer, så kommer det förmodligen att gälla de flesta människor i västvärlden inom en inte alltför avlägsen framtid.
Men samtidigt utvecklas också motmedlen. Kriminella som är medvetna om tekniken kan komma att vara mer försiktiga med att lämna DNA-spår. Eller så ser vi en utveckling där vissa grupper medvetet undviker att använda släktforskningssajter för att skydda sina familjer från potentiell exponering.
Det är också värt att fundera över vad som händer när tekniken blir så bra att den kan användas för mindre allvarliga brott. Regeringen säger idag att den bara ska användas för grova brott, men lagar kan ändras. Och när ett verktyg väl finns, så finns det en tendens att använda det.
Kanske är det här kärnfrågan: Hur väger vi samhällets intresse av att lösa brott mot individens rätt till integritet? Det är en balansgång som inte har några enkla svar.
Å ena sidan finns det familjer som väntat i årtionden på svar om vad som hände deras nära och kära. Våldtäktsoffer som aldrig sett sin förövare ställd inför rätta. Mördare som levt fria liv medan deras offer ligger under jorden. För dem representerar DNA-släktforskning hopp om äntligen få den rättvisa de så länge saknat.
Å andra sidan har vi miljontals människor som lämnat sitt DNA för helt andra syften och som nu indirekt blir en del av ett övervakningssystem de aldrig samtycker till. Och deras barn, och barnbarn, och alla framtida generationer som kommer att födas in i en värld där deras genetiska information potentiellt är tillgänglig för staten redan från födseln.
Det är en förändring som är svår att backa från. När väl tekniken finns och används så skapar den en ny normalitet. Barn som föds idag kommer att växa upp i en värld där det är självklart att DNA kan användas för att spåra personer genom deras släktskap. För dem kommer det kanske inte ens att kännas som en integritetsfråga – det är bara så världen fungerar.
Men det finns också mer vardagliga aspekter av det här som är värda att tänka på. Vad händer med adoptioner som ska vara slutna? Eller med människor som av olika skäl inte vill ha kontakt med sin biologiska familj?
DNA-släktforskning kan avslöja familjehemligheter som legat dolda i generationer. Utanäktenskapliga barn, adoptioner, och andra förhållanden som familjer valt att hålla privata. När polisen använder tekniken för att lösa brott så kan de oavsiktligt blottlägga sådana hemligheter.
Det kanske låter som mindre problem jämfört med att lösa mord, men för de människor det berör kan det vara förödande. Att få reda på att den man trott var sin far inte är det, eller att upptäcka att man har halvsyskon man aldrig vetat om – det kan förändra en människas hela självbild.
Och här kommer vi till något som är lite absurt: polisen kan komma att veta mer om dina familjeförhållanden än du själv gör. Genom att analysera DNA-matchningar kan de kartlägga släktskap som familjen själv inte är medveten om. Det är en märklig form av makt över privat information.
Tekniken är här för att stanna. Det är nog bara att acceptera. Frågan är hur vi ska hantera den på ett sätt som respekterar både behovet av rättvisa och kravet på integritet.
Kanske behöver vi nya lagar som ger människor mer kontroll över hur deras genetiska information används. Eller system som tillåter folk att aktivt välja bort att deras DNA används i brottsutredningar, även om det kommer från släktingar.
Det finns också tekniska lösningar att utforska. Kan vi utveckla metoder som tillåter brottsutredning utan att blotta känslig familjeinformation? Eller sätt att använda DNA-matchning som skyddar identiteten hos oskyldiga släktingar?
Men i slutändan handlar det kanske om att som samhälle bestämma oss för vad vi tycker är viktigast. Perfekt säkerhet och fullständig rättvisa kommer alltid att kräva uppoffringar i form av integritet och frihet. Frågan är var vi drar gränsen.
För familjer som fortfarande väntar på svar om vad som hände deras nära och kära så är svaret förmodligen enkelt: använd all tillgänglig teknik för att hitta sanningen. Men för resten av oss, som indirekt dras in i systemet genom våra släktingar, är det mer komplicerat.
Det som är säkert är att vi befinner oss mitt i en transformation av hur brott utreds och hur integritet fungerar i det moderna samhället. DNA-släktforskning är bara början. Artificiell intelligens, ansiktsigenkänning, och andra teknologier väntar på att förändra spelreglerna ytterligare.
Kanske är det här rätt tidpunkt att ha en bredare diskussion om vad för samhälle vi vill leva i. Ett där teknik används för att maximera säkerhet och rättvisa, oavsett kostnad i integritet? Eller ett där vi accepterar att vissa brott kommer att förbli olösta för att skydda våra grundläggande rättigheter?
Det finns inga enkla svar. Men frågorna kommer bara att bli viktigare med tiden.